Londorama

Kampen

Kategori: Kultur

J A G   V Ä G R A R   B L I   S J U K! Den här gången ska virus möta på massivt motstånd. Vitaminer, sömn och tankekraft. Jag tror helt enkelt inte på förkylningar och influensor. Och nej, jag har verkligen inte ont i halsen. N O T   A G A I N! Om jag någon gång måste bli sjuk detta år så kan jag väl åtminstone få vänta ett tag, typ till årets tionde månad. Inte åka på det redan på månad ett. Särskilt när jag inte ens varit frisk en månad från min förra kraftiga förkylning. 




Förövrigt läser jag en bok som jag både blir illamående och mår dåligt över. Men ändå inte kan sluta bläddra sida efter sida. Jag fastnar ofta för hemska, sanna, livsskildringar. Ugly eller på svenska Äcklet av Constance Briscoe är den värsta jag läst.



Vi får följa en flicka, Clare, från hon föds och hela hennes uppväxt med en mentalt rubbad mamma. Lite av en askungesaga där Clares syskon behandlas helt okej, men mot Clare är mamman en mardröm som aldrig ger en kram eller ett vänligt ord. Som istället ignorerar och vänder ryggen. En mamma som orsakar sitt barn både fysisk och psykisk smärta. Som kallar sin dotter hora, äcklig bakterie och önskar att hon kunde vrida tillbaka tiden så hon kunde abortera bort dottern. Som aldrig gett dottern någonting annat än fläskläppar, bara tagit och förnekat. Som bestraffar dottern efter att hon kissat på sig, inte bara med hårda slag utan också med förudmjukelsen att nästa natt få krypa ner i samma blöta, nerkissade och urinstinkande lakan och nattlinne. Som inte följer med till sjukhuset när dottern tolv år gammal opererar bort knölar ur brösten. Knölar som inte alls visar sig vara cancer, utan en följd av mammans bestraffningar - hårda, hårda nypningar i bröstvårtorna, sparkar och slag. 

En flicka som fått höra att hon hetat Clare hela livet. Hennes mamma uttalar det Clear för hennes hud är clear as glass. Vid 18 års ålder får flickan veta att hennes riktiga namn är Constance. Till och med hennes namn har mamman nekat henne.

När flickan är 13 var hennes högsta dröm att bli advokat. Det var inte vad hon slutade som. Som vuxen skrev hon två böcker om sin barndom. Hon läste juridik och blev inte bara advokat, hon blev en av Storbritanniens första svarta kvinnliga domare. Och det är anledningen att jag orkar och vill fortsätta läsa. Det är ofattbart vilken kraft och överlevnadsinstinkt hon bar på. Hon har allt för många runt om henne som inte vågar se, och jag tänker hela tiden "det här är dödsstöten, det här är motgången som får henne att ge upp, att inte vilja leva längre." Men trots allt kämpar hon vidare. Den kämparglöden är ofattbart stark. Ofattbar men upplyftande.




Perspektiv. Och plötsligt vill jag radera ut mitt ynkliga förkylningsgnäll. Älskar dig mamma. 

Dance the night away

Kategori: Kultur

Helt sliten idag fast vi inte ens gick ut igår... Blev en liten mini efterfest hos Elinors pojkvän igår efter eurovision. Så himla fräsch o snyggt inredd lägenhet, typ fem minuter från Harrods. Inte så konstigt att den var så snygg iofs, när han jobbar med att köpa o styla lägenheter. Han hade inbyggda spotlights i golvet hela hallen, köket och vardagsrummet tror jag. Blev så himla mysigt ljus, precis som man skulle haft värmeljus hela vägen på golvet.

Jag o Elinor gick runt som i en dimma på Brick lane marknaden idag. Mysig lunch på solig uteservering men usch va trött jag var. Försökte väcka mig med färskpressad apelsin/äppel/jordgubbsjuice men blev trött igen av värmen. De hade flera matstånd som verkade spännande, men då var vi redan proppmätta.







Nu har jag varit hemma och tagit en timmes nap o en dusch. Ska möta upp Carro på hennes jobb och sen ska vi på ett house event på en nattklubb. Hoppas vi hinner se wacking/voguing performance o showcase av en av Madonnas koreografer.



Kul förresten på eurovision igår att UK:s kille hade bytt dansare, koreografi och klädsel på dansarna! Blev verkligen till det bättre, men hur gick det egentligen för honom? Var inte så engagerad i poängräkningen när Sverige inte var med...