Londorama

Igår hade jag varit hos familjen i exakt en månad, och det var också igår jag blev riktigt, riktigt arg på mamman. Jag skulle ut för att käka middag o sen se satc. Jag hade sett fram emot att klä upp mig o se fab ut, en mysig middag, nått glas vin o en efterlängtad film. Istället kommer mamman hem tio minuter efter jag skulle träffat de andra tjejjerna i stan. Jag står och trampar i typ en halvtimme med skorna på o jackan i handen, supertillfixad. För varje minut blir jag mer stressad och irriterad. Hon hade sagt att hon skulle komma hem halv sex, sex. 20 över 6 ringer hon och säger att hon är på väg hem. Fine, jag blir lite sen men inte hela världen tänker jag. Tjugo i sju är hon fem minuter hemifrån, och tio minuter efter det har hon fastnat i en trafikstockning orsakat av en bilolycka... Hon kan inte ta sig nånstanns...

Åh, så frustrerande! Och inte blir jag mindre frustrerad när hon kommer hem och anklagande och kyligt säger "But there was absolute nothing I could do about it." Nej, inte trafikstockningen.. men hon var ju redan sen innan! Det värsta var väl, o det är inte bara den här gången, att det känns som min tid inte är lika viktig som hennes. Att hon kommer hem när hon har lust ungefär. Att hon på morgonen tydligen hade sagt att hon inte visste när hon skulle komma hem förändrar inte så mycket, då hade jag ju redan bestämt middagsträff klockan sju. Det går inte att planera att träffa folk om hon håller på att ändra sig och jag inte kan vara säker på att hon kommer hem när hon ska.

När jag slutligen kom iväg var jag röd i ansiktet och kände mig inte det minsta fab. Jag missade middagen och kom dit kvart över åtta. Jag och Elinor åt en ofancy baguettemiddag på Pret (seveneleven på fancyskalan...). Inget vin o ingen coctail. Men filmen fick jag åtminstone se, o tur var det! Fick i 2,5 timme sjunka in i slöjor, big&carrie ångest, walk in closets, 80-talsflashbacks, underbara färgglada maxiklänningar, Liza minelli göra en cover på.... (hihihi... de får ni allt se själva!)    

Ja, iallafall en kväll som verkligen inte blev som jag tänkt mig. När jag vaknade var jag inte på mitt bästa humör, men jag var inte arg. Och mamman sa något som jag verkligen inte trodde hon skulle säga. Hon sa förlåt. Och det betydde mycket, för hon känns inte som en person som ofta säger det. På morgonen tog jag Freja till Gatwick för hon skulle till Sverige och det blev lite stressigt men var ändå mysigt att sitta där på tåget med henne. Hon tyckte synd om mig för att jag inte hunnit till middagen, å frågade helt förskräckt om jag då inte hade ätit något på hela kvällen... Vi hann prata ganska mycket och hon lärde mig lite ryska, eller mja.. nu har jag glömt bort det -måste skriva ner orden sen...

Sen när jag kom tillbaka sov jag o läste en stund och plötsligt kom en känsla över mig, att det kändes som att jag verkligen bodde här i lägenheten. Inte bara som nån slags inneboende, utan att det var lika mycket mitt hem som deras... Och hur det nu gick till så satt jag o mamman o pratade jättelänge - vi har inte alls pratat om mer än väldigt ytliga saker innan. Knappt det, vissa dagar känns det mest som mamman bara sagt till mig vad som behöver handlas eller göras o när hon kommer hem. Och idag känns det som jag kom innanför hennes återhållsamma o lite kyliga skal. Vi pratade en massa om förhållanden, skiljsmässor, hennes nya kille... Och även fast jag inte tror vi kommer prata så varje dag så känns det mysigt och kul att få någon djupare kontakt med familjen som jag faktiskt bor med.