Jag tänker inte gotta ner mig i det. MEN. ibland känns det som att någon vill testa mig. Kanske är det bara för att när saker börjar gå dåligt tänker man negativt och upptäcker fler och fler saker man annars knappt skulle märka.

Men jag var så peppad förra veckan för efter att ha känt att jag börjat ha rätt mycket tid över på sidan om plugg och jobb kom det upp två saker jag ville göra. Skriva i skolans tidning och börja träna med en dansgrupp som skulle startas på skolan.

Tidningen hade möte i fredags när jag hade seminarium 10-16.30 så jag kunde absolut inte gå. Dansgruppen fick träningstid i en aerobicssal nära skolan på måndagkvällar. Då jag alltid jobbar. Det är absolut inte end of the world. Jag vet det kommer fler chanser. Tidningen har fler möten och dansgruppen kanske ändrar träningstider efter jul. Jag har redan kommit över det. Men det var lite bittert förra veckan. Särskilt eftersom jag blir överpeppad på nånting just i stunden. Jag blir otålig av att planera och vänta alltför mycket. Jag vill att det ska vara här och nu. Vem vet vad jag vill göra, var jag är om några månader.  

Bägaren svämmades över en dag förra veckan när jag jobbat och bussen hem på kvällen kör förbi mig. Bara att börja traska. Rihanna hjälpte mig på vägen och plötsligt dansade jag i min egna värld. En bils tutning väcker mig och jag skriker till och börjar skratta. Lite generad. Påkommen.  

Kanske allt löser sig. Kanske är att dansa ute mitt på vägen en mörk vinterkväll bland det mest befriande som finns.